Macke stack iväg till en kompis, men jag orkade inte röra min lata lekamen efter att jag placerat den i vågrätt läge efter en väldigt intressant arbetsdag. Nu ligger jag och kikar på Salkkarit och spelar Candy Crush. Därefter väntar Alex och Sigges youtube-sketcher, har ju inte ens haft tid att se på dem förutom de tre första.
Min fina jobbmugg, passar fint i Movember-tider
47 dagar kvar.
Om mindre än två månader åker vi iväg till Thailand på efterlängtad semester och jag räknar dagar, timmar och minuter. Macke är däremot inte allt för förtjust i min ständiga nedräkning och mitt semesterbabbel, han har nämligen en liten gradu som borde vara klar före vi går ombord på planet. Annars får han bli hemma, bra deal.
Ikväll kliver jag och Satu ombord på prinsessan och seglar iväg till Stockholm och Anna. Det är jättelänge sedan vi var där senast eftersom vårens besök inhiberades pga att jag fick det här jobbet. Nu blir det ingen vårsol och inget körsbärsblom utan vi trotsar höstrusket och hoppas att vi inte blåser bort.
I början av hösten var det så kallt här på jobbet att jag övervägde att ha vantar på mig, nu har temperaturen höjts så mycket att man mycket väl kunde sitta här iklädd bikini. Mysigt.
För snart två veckor sedan försökte jag leka tekniksnille (att mamna tror att jag är det had tydligen smittat av sig på mig…) och uppdatera operativsystemet i min telefon. Ett projekt som man nog inte ska påbörja halv nio på kvällen och om man inte exakt vet vad man gör. Enivejs. Hur svårt kan det vara resonerade jag och, ja ni kan ju gissa hur det gick. Efter en stund hade jag en icke-brukbar lur och var otagliga hårtofsar fattigare. Jiihaa. Bara att ta ol’ not so faithful i användning. Pytteliten skärm och usel upplösning, sjukt snabbt vänjer man sig vid bättre prylar…
Luren åkte iväg på huolto. Budet var att reparationen skulle kosta från 39 euro. Fine. På måndag kom den tillbaka. På kvittot stod det 204 euro. Hick. Som tur medföljde en lapp där det meddelades att reparationen gick på garantin.
Lärdom: det lönar sig att fucka upp saker, nån annan betalar alltid för ens misstag. Eller hur det nu var…
Tårarna bränner bakom ögonlocken bara min tanke snuddar vid Morris (vilket är nästan hela tiden). När jag läser allt snällt som folk skriver åt mig får jag en stor klump i halsen som är svår att svälja bort.
Idag tänkte jag brista i gråt när jag hittade en bajspåse i min ficka.
Den jävla cancern kom tillbaka och det fanns inte längre någonting att göra. Ingen operation som skulle ha hjälpt, inga mediciner. Ingenting. Så i morse fick Morris somna in. Fast det här var väntat, tumörerna hade kommit tillbaka så fort och han var väldigt trött och ville inte alls leka, bara sova, var beskedet som ett knytnävsslag i magen. Jag hade inte trott att det skulle gå så fort, jag hade ännu velat krama min lilla kämpe en sista gång, pussa honom på det silkeslena huvudet och viska i hans öra hur mycket jag älskar honom. Men man kan inte av själviska skäl låta en liten hund lida, hur gärna man än vill ha honom kvar, så är det någon gång dags att släppa taget. Och idag var tydligen den stunden inne, fastän det ju är alldeles för tidigt. Vi borde ha fått många år tillsammans ännu, men sådant råder man tyvärr inte på.
Morris var (det är så svårt att skriva i förfluten form) den finaste, snällaste, envisaste och klokaste hunden jag nånsin träffat på, min allra vackraste vovve. Jag saknar honom så mycket.
Förhoppningsvis galopperar nu en lycklig Morris omkring i hundhimlen, utan ett enda bekymmer i världen.
– tom blogg.
Efter en något trög början på denna vecka kom jag hurtigt på jobb imorse – bara för att mötas av ett icke-fungerande löneräkningsprogram. Då blir det inte mycket gjort. Suck.
Emmis 